HISTORIK

Jiu-Jitsu är en av de äldsta organiserade kampkonsterna i världen, med rötter i det medeltida Japans krigarkultur. Under århundraden har tekniker för kast, ledlås och närstrid utvecklats för att möta samurajernas behov på slagfältet – och sedermera anpassats till civil självförsvarsträning. Genom historiska traditioner som Tenjin Shinyo Ryu, Kito Ryu och Daito Ryu formades grunden till det som i dag är känt som Jiu-Jitsu, och som via både japanska och skandinaviska linjer lever vidare i den stil som praktiseras vid Sanchin Budokai.

Ursprung i japanska stridskonster (före 1500-talet)

Jiu-Jitsu (柔術) är ett samlingsnamn för de obeväpnade kampkonster som utvecklades i Japan från medeltiden och framåt. Ursprunget kan spåras till äldre former av brottning och rituell kamp, såsom sumai, som användes i både religiösa ceremonier och militära sammanhang redan under Nara- och Heianperioderna (700–1100-talet). Under den feodala eran, särskilt under Sengokuperioden (1467–1600), kom Jiu-Jitsu att systematiseras av samurajklassen som ett komplement till vapenträning – särskilt för närstrid på slagfältet när svärd eller spjut inte längre var användbara. Teknikerna utformades för att kontrollera, oskadliggöra eller döda en motståndare i rustning, med hjälp av kast, ledlås, strypgrepp och slag mot vitala punkter. Samtidigt utvecklades etiken och utövningen ofta i nära relation till shintoismens och zenbuddhismens ideal, vilket lade grunden för den disciplin och kroppskontroll som kom att prägla budo-systemen.

Utveckling av Koryu Jiu-Jitsu (1500–1800-tal)

Stilens historiska rötter går via Jigoro Kano och Sokaku Takeda tillbaka till tre centrala koryu-skolor: Tenjin Shinyo Ryu (grundad ca 1830), Kito Ryu (från tidigt 1600-tal), och Daito Ryu Aiki Jiu-Jitsu (kodifierad av Sokaku Takeda ca 1890, men med rötter till Heianperioden). Tenjin Shinyo Ryu betonade atemi (slag mot vitala punkter) och fasthållningstekniker. Kito Ryu fokuserade på kast och kroppens balansbrytning – vilket senare lade grunden för judons kastteknik. Daito Ryu var känt för sina avancerade ledlås och konceptet aiki, där motståndarens kraft leds och neutraliseras.

Modernisering och Kano Jiu-Jitsu (1882 och framåt) samt spridningen till Europa

Dessa stilar influerade Jigoro Kano, som år 1882 grundade Kodokan Judo – ursprungligen också kallad Kano Jiu-Jitsu. Kano Jiu-Jitsu var en moderniserad form av traditionell Jiu-Jitsu som under sin första period bevarade många självförsvarstekniker från koryu-traditionen. Systemet spreds internationellt under början av 1900-talet, bland annat genom Mikinosuke Kawaishi (från 1920-talet och framåt), som i Frankrike formade en pedagogiskt uppbyggd version av Jiu-Jitsu anpassad för civil användning.

Spridning till Skandinavien (1900–2000-tal)

Det är dock genom den skandinaviska traditionen som Sanchin Budokais system framför allt formats. I Danmark utvecklade Ole och Lis Kringelbach samt Henning Elmstrup under 1950- och 60-talet ett självförsvarssystem med rötter i den äldre Jiu-Jitsun från Mikinosuke Kawaishi, vilket vidarefördes i Sverige av Tommie Weinitz. På 1960- och 70-talet spred han ett tydligt strukturerat Jiu-Jitsu-system som betonade praktiska försvarssituationer, realistisk teknikträning och klassiska element såsom atemi, ledlås och kast.

Vidareutveckling och hybridisering (nutid)

Sanchin Budokais moderna Jiu-Jitsu vilar på detta arv. Den tekniska linjen går från Kano och Kawaishi till Kringelbach och Elmstrup till Weinitz, och vidare till dagens huvudinstruktör Tommie Petersson. Träningen bygger på traditionella principer, med särskilt fokus på självförsvar, struktur, teknik och fysisk förståelse.

Kompletterande inslag från andra stilar har selektivt integrerats i systemet –däribland markkamp från Brasiliansk Jiu-Jitsu (utvecklad av Helio Gracie, verksam från 1930- till 1990-talet), realistiska träningsscenarier från Defendu (grundat av W.E. Fairbairn i Shanghai på 1920-talet), tryckpunktsattacker från Hapkido (utvecklat i Korea på 1950-talet av Choi Yong-Sul) samt sparringtekniker från amerikansk Goshin Ju-Jitsu (via George och Jim Brock, aktiva från 1980-talet och framåt). Dessa influenser berikar systemet men utgör inte dess kärna.